<blockquote><p style="text-align:center;">Dagboksanteckningar från Spanien: Slow living, trendspaning på stranden och hur man förlåter allt</p></blockquote><p style="text-align:center;"> <br> </p><p style="text-align:center;"><strong>Tisdag: Morgonstund har guld i mund</strong></p><p style="text-align:center;">Tanken på att beskriva en soluppgång på ett poetiskt sätt gör att jag mår lite illa, men jag skriver ändå för att jag vill minnas den här morgonen. Det känns som att någon lagt guldpapper över allting när den spanska morgonsolen sträcker sig över bergskammen. Jag sluter ögonen och låter det orangea ljuset bränna på ögonlocken där jag sitter i en plaststol med kaffe i handen på det lilla torget nedanför oss. Syrsorna har klivit av sitt nattskift, cikadorna är redo att ta över och jag dricker en andra kopp av mitt svaga spanska kaffe. Klockan är lite över 07:00 och alla i familjen sover fortfarande.</p><figure class="image"> </figure><p style="text-align:center;"> </p><p style="text-align:center;"><strong>Onsdag: Vi hamnar mitt i ett spanskt bröllop </strong></p><p style="text-align:center;">Ljumna vattenflaskor och fanta limón på burk i min tygpåse. Barnen i sina favoritklänningar. Samma klänningar som dem allra flesta dagar härnere. Att ha tung packning för dem är meningslöst och det vet jag men jag lär mig långsamt. På torget köpte vi croissanter som krävde ett glas cava, och vi slog oss ner mitt på La Plaza. Plötsligt öppnas kyrkporten och vi hamnar mitt i ett stort spanskt bröllop. Var vi mitt i en Coppola-film? </p><figure class="image"> </figure><figure class="image"> </figure><figure class="image"> </figure><figure class="image"> </figure><figure class="image"> </figure><figure class="image"> </figure><p style="text-align:center;"> </p><p style="text-align:center;"><strong>Fredag: Slow Living är ingen myt</strong></p><p style="text-align:center;">Fruktbutiken öppnar som ligger i porten bredvid vår. Min stråväska är full till bredden av färska dadlar och fikon som doftar mynta. Jag köar inne i affären tillsammans med minst ett tiotal äldre spanjorskor som om handlar så mycket frukt och grönt att jag förstår att trots att dem har en käpp i ena handen, kommer att leva längre än dem flesta biohackare jag känner till. Slow Living är ingen myt. Jag känner att det smittar över på mig där jag står och köar i mina espandrillos som jag tycker så mycket om, och precis som som alla tidigare somrar så är dem alldeles omöjliga att ha bråttom i. Kanske är det just det älskar med dem. Vi äter glass på torget på kvällen och jag känner mig mer närvarande än någonsin där jag sitter. Jag vet att ögonblicken är få när det händer, men jag är väl medveten om när det sker och är lycklig för det. </p><p style="text-align:center;"> </p><p style="text-align:center;"> </p><figure class="image"> </figure><p style="text-align:center;"> </p><p style="text-align:center;"><strong>Lördag: Joan Didion, Ananas och vad som förlåter allt</strong></p><p style="text-align:center;">Vi äter ananas som rinner ner över handlederna och jag läser tre sidor ur Joan Didion - Anteckningar till John (som jag måste erkänna ger mig dubbla känslor: jag vill sluka den /men hur kan man ge ut någons dagbok postumt såhär det känns så fel att läsa?) Sedan behöver någon ett plåster, någon annan en macka och snart är jag långt ifrån min bok och istället mitt i ett passionerat samtal om ifall rosa eller blått är den allra finaste färgen. Spanien i juli är som en parentes i tiden för mig– het, flytande och avslappnande på sitt märkliga intensiva men ändå underbara, långsamma sätt. Vi åkte till stranden vid femtiden. När jag dyker ner i saltvatten är allt förlåtet. </p><figure class="image"> </figure><figure class="image"> </figure><figure class="image"> </figure><figure class="image"> </figure><figure class="image"> </figure><p style="text-align:center;"> </p><p style="text-align:center;"><strong>Söndag: Trendspaning på stranden</strong></p><p style="text-align:center;">Tiden har stått till här och bara det är en stil i sig. I Spanien är alla i familjen tillsammans på stranden. Jag tröttnar inte på att smygkika på de äldre kvinnorna i stora örhängen i tältstolar: kedjerökandes och högljutt gestikulerandes mot männen där dem kämpar med tveksamma byggen av diverse färgglada parasoll. Dem mjuka cigarettpaketen är aldrig frånvarande. Inte heller minst ett par limegröna bikitrosor i åttiotals-modell. Kylväskorna i frigolit dignar över med hemlagad kyckling, potatisgratänger och canjas. Barnen är överallt och <i>det är en vibe. </i></p><figure class="image"> </figure><figure class="image"> </figure><p style="text-align:center;"><i>Strandstil på spanskt vis: mycket färg, mycket smycken och många parasoll.Det är en look</i></p><p style="text-align:center;"><strong>Måndag: En välbekant känsla </strong></p><p style="text-align:center;">Vi åker hem imorgon och jag känner det välbekanta lilla sticket i bröstet. Ni vet. Den där känslan av att vilja stanna och åka hem samtidigt. Att vilja frysa tiden och ändå spola fram den till sin egen säng. Jag kommer att sakna allt. Allt som ger mig en närvaro som bara en annan plats i världen än hemma kan leverera. Även ljuden, ljuset, tempot och de spanska chipsen med olivolja. Men mest av allt det här långsamma sättet att leva. Må det följa med mig hem som en ny vana (som jag alltid tänker)</p><figure class="image"> </figure><p style="text-align:center;"><br>Åh Spanien, jag lämnar dig motvilligt, men som alltid med ny inspiration i hjärtat (och ett extra handbagage fyllt med chips)</p><p style="text-align:center;"><i>Love always,</i></p><p style="text-align:center;">Emelie<br> </p>
