Vi bodde i Schweiz mellan sommaren 2019 och sommaren 2021, så vi var strandade mitt i pandemin i vårt hus uppe på ett berg. Tur var det för oss att vi bodde i just ett litet hus med trädgård, eftersom det var full nedstängning i hela landet med omnejd. Det var en konstig men ändå en väldigt speciell tid för vår lilla familj på fyra, en tid som jag kommer bevara i minnet och hjärtat för alltid. En unik tid att bara vara i nuet utan möjlighet att veta när eller hur som omständigheterna skulle förändras. Utan att för den sakens skull vara i akut fara med behov att flytta på oss. Det var en period för fullkomlig och ofrånkomlig reflektion, tålamod och väntan. En bubbla vi visste att vi kanske aldrig skulle få vara i någonsin igen på det här sättet, och därför borde försöka se som en underlig tid för möjligheter. Just för att vi befann oss där på berget i naturen. Jag, Gustaf och våra två små tjejer. Vår plan innan vi flyttade dit, var att resa så mycket som möjligt. Zurich har ju kanske den bästa utgångspunkten för att upptäcka Europa med bil. Pandemin ändrade på den planen men vi hann med ett par resor innan covid slog till. Comosjön låg ca 2,5 h biltur från vårt hem, så vi var vi där väldigt ofta- även under pandemin. Vi fick reda på några små viktiga tips och tricks som skulle användas om gränspolisen stannade oss emellan Schweiz och Italien, men som tur var så hände aldrig det.Innan vi körde ner till Como för första gången så tänkte jag sjukt nog ändå, kan det verkligen vara precis så fullkomligt som alla säger att det är? Svaret är ja. Precis som jag skrev i mitt förra inlägg om La Colombe d´or, som med sin trädgård och energi slog ann precis alla positiva känslor i kroppen samtidigt, så är det samma upplevelse med Comosjön. Det går bara inte att sätta fingret på vad det är som gör det. Det är så hjärtslitande vackert och högtidligt, så storslaget och gammalt så man rycks omedelbart ur verkligheten. Eller- hamnar i en så glasklar närvaro i nuet?Här sitter jag och Gustaf utanför bottegan som blev en väldigt kär stammis-favorit. Da Luciano. Vid vägkanten i den lilla byn Laglio som också var dit vi valde att åka varendaste gång. Anaïs skulle ta en bild på oss men filmade istället och det var tur för jag tycker så mycket om film. Film och doft förflyttar oss ju omedelbart tillbaka till svunna ögonblick. Här hängde vi ut varenda kväll vid sextiden för aperitivo innan vi gick hemåt och bytte om för middag som vi åt vid nio. True mediterranean style <3 Gia Aymeline älskade självklart italienskt! Här satt vi och åt frukost varje morgon. Bara för att ni ska förstå hur unikt det var under pandemin: vi var alldeles ensamma på det gamla palatset vi hyrde rum på. Det stod tomt som sånär på kocken som inte hade mycket för sig förutom att laga mat till oss värdigt en bröllopsfest. För de hade just precis inga bröllops-bokningar nplanerade så han var så glad att vi var där så att han hade något att göra. Gnocchin han kom med till lunch smälte i munnen och de nybakade mini-croissanterna åt vi så många av så jag vet inte ens hur det gick till. Här simmar jag naken och inte en båt så långt ögat når. Omhuldad av de lummiga bergen och i vatten som sipprar ner från glaciären vid St Moritz."To be in awe." Awe is defined as a mix of fear and respect toward nature, which is experienced as so much larger than oneself. Meanwhile, inspiring energy is defined as the feeling that awakens a sense of vitality, happiness, freedom, and unity between the self and the natural world (and by extension the individual's surroundings)."Utsikten från vårt orangea palazzo.Jag skrev som bildtext på ovan post från 1:a January 2020: "this year is gonna be wild". Well, well, well... If I only knew how wild. en, två, tre, fem stycken doppio espresso grazie Min gamla leopardväska är alltid med. Vi vandrade alla gator upp och ner i alla byar vi hann med. Vi var ensamma i alla. complimentary marshmallows borde vara standard på alla hotell Hur mkt ost och vin jag köpte med hem? Älskade värmande januarisol. Här är vi i byn Belaggio och strosade och tog en sjuttonde espresso. Btw om ni inte följer instagramkontot @italysegreta så gör det för so mucho Italian love och mkt mer. Den här bilden är dock min. Återigen ett: " I totally wanna grow old if I can be having a coffee in a little town by Lake Como in a pink hat" moment. min lilla älskling Gia Aymeline, bara 1,5 år här. Den där jackan kommer jag aldrig göra mig av med. sa någon doppio espresso? Anaïs i sitt esse. På resa och på äventyr. Hon föddes i skyttens tecken och my god vad det stämmer. Lågsäsong. Det är så vackert och så melankoliskt med en stängd stad som vanligtvis lever så väldigt mycket. Hon tyckte att det var så vackert. Såhär lycklig är jag när gått ur bilen efter att ha lyssnat svinhögt på Miles Davis och direkt satt mig på muren med ett glas Sancerre i handen för att se på solnedgången som färgar bergen röda. färgerna luften doften. Alla strängar på livs-lyran Övertäckta båtar som väntar. Det är så fint. Melankoliskt. Saker som är skapade för att användas men som inte gör det. Den slags ensamheten. Allt som ska vara levande och väntar på att få leva upp. Snabbspolar till sommaren 2020 igen. Ensamma på hotellet, som alla de gånger vi var där. The sign of the times. Munskydd every hour everywhere utanför där du bodde. Anaïs som alltid utforskar och undersöker. dressed up of course.För vår egen skull <3 Hur många doppio espresso sa vi nu... jo men de är ju så små? Drömmen om Como finns för alltid där. Om ni vill ha mer tips om att resa hit så skriv bara skriv till mig! Nästa vecka flyger jag till NYC och det är inte en dreamscape utan en very real January Jaunt, så sitter ni på en särskilt magisk superkur mot en förkylning som aldrig släpper so please share! <3lots of love xxxEmelie
